Solitaire Pro

Analys av Appwesome

Jag märker värdet av ett patiensspel på de där små pauserna som inte räcker till för att börja med något stort. Jag vill kunna öppna det, göra ett par genomtänkta drag och lägga undan telefonen utan att behöva hålla reda på en berättelse eller ett långt uppdrag. Solitaire Pro bygger på just den sortens korta, välbekanta spelstund: jag lägger kort, ser om kedjan öppnar sig och börjar gärna om när en ny giv känns lockande.

Första draget sätter tonen

Det här är ett kortspel från AI Factory Limited, och upplägget kretsar kring Klondike-patiens snarare än flera olika kortspelsvarianter. Det låter enkelt, men valen i en enskild giv gör att jag inte spelar på autopilot hela tiden. Ska jag flytta ett kort som frigör en plats, eller vänta och se om ett annat drag ger bättre ordning? Den lilla avvägningen är spelets främsta krok.

En sak som är lätt att underskatta är hur mycket skillnaden mellan att dra ett eller tre kort förändrar besluten. Med ett kort i taget får jag fler chanser att granska och planera kring korten som kommer fram. Tre kort gör att ordningen på talongen spelar större roll och att jag oftare måste välja mellan ett snabbt drag och att vänta på en bättre öppning. När jag bara har några minuter väljer jag gärna det enklare tempot; när jag vill tänka mer blir den stramare varianten mer intressant.

En rytm av drag, respons och omtag

Efter ett drag behöver jag direkt kunna se vad det öppnade upp. I en Klondike-giv känns framsteg ofta små: ett kort flyttas, en dold möjlighet blir synlig eller en tom kolumn gör ett senare drag möjligt. Det är den sortens återkoppling jag uppskattar här. Man jagar inte en lång belöningskedja, utan försöker göra brädet lite mer hanterbart steg för steg.

Det finns tre svårighetsnivåer, så spelet kan passa olika humör och erfarenhetsnivåer. Jag tycker att det är klokt att börja där misstagen inte känns dyra och sedan höja nivån när själva kortlogiken sitter. Om jag fastnar är tipset användbart som en knuff, men jag får mer ut av spelet när jag först själv letar efter vad som blockerar nästa steg. Ångra-funktionen är också praktisk för att pröva en alternativ ordning utan att behöva kasta bort hela given.

Belöningen ligger i att få ordning

Patiens belönar tålamod på ett stillsamt sätt. När en till synes låst giv plötsligt öppnar sig känns det tillfredsställande, även om resultatet bara är att jag kan göra några fler genomtänkta drag. Anpassningen av bakgrund och kortutseende gör dessutom att jag kan välja en visuell stil som är lätt att läsa för mig. Det är mer användbart än det kan verka: tydlig kontrast mellan kort och bakgrund gör det enklare att snabbt skanna brädet, särskilt när jag spelar på liten skärm.

Det finns en avvägning mellan hjälpmedel och egen problemlösning. Tips kan rädda en stund när jag inte ser någon väg framåt, men om jag trycker på dem direkt försvinner en del av den lilla tillfredsställelsen i att själv hitta nästa drag. Jag använder dem hellre när jag verkligen har gått igenom alternativen än som en automatisk genväg.

När jag lägger undan och börjar om

En omgång fungerar bra som paus mellan andra saker eftersom kärnan är lätt att återuppta: titta på korten, välj ett drag och följ följden. Samtidigt kan en giv ta längre tid än jag tänkt om jag börjar granska varje möjlighet. När jag vet att jag snart måste gå vidare spelar jag därför mer avslappnat och accepterar att jag kanske inte löser just den given. En ny omgång är en naturlig återställning, inte ett stort misslyckande.

För den som vill spela utan att vara uppkopplad är offline-läget en praktisk del av upplevelsen. Det passar exempelvis på en resa eller i ett väntrum där nätet är opålitligt. Patiens är redan ett spel som fungerar väl i korta stunder, och möjligheten att spela offline gör det lättare att välja det framför appar som kräver ständig anslutning eller social aktivitet.

Spelet har PEGI 12 och kostar 49 kronor. Det har ett genomsnittsbetyg på 4,6 från omkring två tusen betyg, och över femtiotusen installationer. Det släpptes den 29 april 2013; version 1.55 kräver Android 6.0 eller senare. De uppgifterna placerar det som ett etablerat, betalt alternativ snarare än ett spel jag provar för att jaga en ny trend. Jag skulle särskilt rekommendera det till den som föredrar ett avskalat kortspel framför tävlingar, berättelser eller ständiga belöningssystem.

Vad gör Solitaire Pro speciellt?

För det första, låt oss prata om designen. När jag först öppnade Solitaire Pro blev jag imponerad av dess eleganta och stilrena gränssnitt. Det känns som utvecklarna verkligen har lagt ner tid på att se till att varje detalj är på rätt plats. Bakgrunderna kan anpassas, vilket ger en personlig touch till spelet. Inget mer tråkigt grönt filt - här kan du välja mellan teman som sträcker sig från klassiska till lite mer moderna och färgglada alternativ.

Spelupplevelse

Så hur spelar det sig? Jag måste säga att det är smidigt. Kortens rörelser är flytande och det finns inget lagg, vilket är avgörande för att hålla spelets tempo uppe. En funktion jag verkligen uppskattade var "ångra"-knappen. Ja, vi har alla gjort ett misstag eller två som vi önskar vi kunde ta tillbaka, och här får du den chansen utan att behöva starta om hela spelet.

Det finns också en "hint"-funktion för de gånger då du känner dig helt fast. Men var försiktig, det är lätt att bli beroende av den! Det är dock ett utmärkt verktyg för nybörjare som kanske inte är helt säkra på sina drag.

Utmaningar och prestationer

En annan sak jag verkligen uppskattar är de olika utmaningarna och prestationerna du kan låsa upp. Det ger spelet en extra dimension och håller det fräscht och intressant. Det finns dagliga utmaningar som testar dina färdigheter och låter dig tävla mot vänner eller andra spelare globalt. Det är alltid kul att se hur man står sig mot andra spelare!

Möjligheter till anpassning

Utöver de anpassningsbara bakgrunderna kan du också ändra kortens design. Det finns ett stort urval av däck att välja mellan, vilket verkligen kan förändra hur spelet känns och ser ut. Detta är speciellt trevligt om du spelar ofta och vill ha lite variation.

Jag har också märkt att ljudinställningarna är väldigt genomtänkta. Du kan justera volymen på ljudeffekterna eller musiken, eller stänga av dem helt om du föredrar att spela i tystnad. Det är alltid trevligt att ha kontroll över dessa aspekter.

Spel i offline-läge

En funktion som ofta förbises är möjligheten att spela offline. Oavsett om du sitter på ett flygplan eller bara har en dålig internetanslutning, kan du fortfarande njuta av Solitaire Pro utan problem. Det är en stor pluspoäng i min bok, eftersom det gör spelet tillgängligt när som helst och var som helst.

Sammanfattningsvis, Solitaire Pro är ett fantastiskt alternativ för både nybörjare och veteraner av spelet. Med sin smidiga design, anpassningsmöjligheter och utmanande dagliga uppgifter, är det enkelt att förstå varför detta spel har blivit en favorit för många. Om du letar efter en modern version av det klassiska spelet som har det där lilla extra, är detta definitivt en app du bör ladda ner och prova själv.

Passar bäst när du vill spela på ditt eget sätt

Om du redan gillar Klondike är spelets styrka att det inte kräver att du lär dig ett nytt system innan du kan komma igång. Jag kan göra en snabb omgång på bussen, eller stanna kvar vid samma giv och resonera mer noggrant när jag sitter hemma med en kopp kaffe. De tre svårighetsnivåerna och valen för kortdragning ger mig ett enkelt sätt att anpassa utmaningen utan att byta till en annan sorts spel.

En användbar rutin är att först leta efter drag som frigör dolda kort eller gör en kolumn användbar, i stället för att flytta varje kort som råkar passa. Det hjälper mig att hålla koll på vad ett drag faktiskt gör för resten av brädet. Om jag gör fel kan jag använda ångra för att jämföra alternativen, men försöker undvika att backa så långt att jag bara provar slumpmässiga vägar. På så vis blir hjälpen ett sätt att lära sig mönster, inte bara att jaga en lösning.

Vad det erbjuder jämfört med andra patiensspel

Jämfört med enklare patiensappar som bara ger en enda standardvariant är kombinationen av svårighetsnivåer och en- eller trekortsläge ett verkligt skäl att välja just detta spel. Det är fortfarande Klondike, så den som vill ha nya regler, berättelseuppdrag eller ett stort urval av kortspel bör hellre leta efter en bredare samling. Här ligger fokus på att göra den välkända varianten bekväm att återvända till.

Det är också ett annat slags val än ett gratis spel där progression, tävlingar eller återkommande belöningar står i centrum. Jag uppskattar att den här typen av patiens kan vara en lugn syssla utan att kräva uppmärksamhet på annat än korten. Samtidigt betyder det att den som motiveras av tydliga mål, nyheter och sociala topplistor kan tycka att upplevelsen känns stillsam eller begränsad. Betalpriset passar bäst för den som vet att Klondike är något man faktiskt spelar regelbundet.

Små val som gör pausen bättre

I vardagen skulle jag välja ett-kortsläget när jag väntar på att kaffet ska bli klart eller har några minuter mellan möten. Om jag har en längre resa framför mig kan trekortsläget ge mer att fundera på, men jag skulle inte börja en sådan omgång precis innan jag måste kliva av. Det är en liten skillnad i planering som gör att spelet känns avkopplande i stället för som ännu en sak jag måste avsluta.

Bakgrund och kortdesign är inte bara pynt. Jag skulle välja tydliga kontraster framför ett utseende som ser snyggt ut men gör symbolerna svårare att urskilja. Om jag spelar med ljud på en offentlig plats stänger jag av det eller sänker nivån, medan ljudkontrollerna låter mig välja en annan balans hemma. De här anpassningarna gör mest nytta när jag ställer in dem en gång efter min egen miljö, i stället för att ändra dem under varje giv.

När ett annat val är bättre

Det här är inte rätt app för alla som söker kortspel. Om du vill spela mot en vän i realtid, samla många olika patiensvarianter eller få en långsiktig berättelse kring varje omgång, är ett annat spel sannolikt ett bättre val. Jag skulle också avstå om jag bara vill prova Klondike helt utan kostnad; här betalar man för själva appen, så värdet beror på hur ofta man tror att man kommer att återvända till den.

För den som är ny på patiens är däremot tipset och ångra-funktionen bra sätt att förstå konsekvenserna av olika drag utan att varje misstag förstör stunden. Jag skulle börja med den lättare nivån och använda tips sparsamt, särskilt när ett kort verkar blockera flera möjligheter. Mer vana spelare kan i stället välja en svårare nivå och trekortsläget för att få mer motstånd av samma grundspel. Det finns ingen anledning att spela på det mest krävande sättet varje gång; rätt läge är det som passar tiden och koncentrationen man faktiskt har.

Mitt omdöme om spel loopen

Det som får mig att starta en ny omgång är inte en stor belöning eller en lång serie mål, utan den enkla känslan av att nästa giv kan ge en annan sorts problem att lösa. Jag gör ett drag, ser hur brädet förändras och fortsätter så länge jag har lust. När det inte går som jag hoppats kan jag backa, tänka om eller börja på nytt. Den rytmen är spelets tydligaste styrka, och också dess gräns: den som tycker om själva Klondike-varvet får mycket av en ren och anpassningsbar patiens, medan den som vill ha ständig variation snabbt kan känna att loopen upprepar sig.